'Michael Ende'에 해당되는 글 1건

  1. 2008.10.12 [Michael Ende] Spegeln i Spegeln - en Labyrint
Scrap/Book2008.10.12 16:45
Cirkus brinner. Folk har flytt hals över huvud. Åskådarrunden är tom och tältet är fyllt av rök och lågor. Clowenen står ensam i manegen. Hans paljettkostym gnistrar i lågornas sken. Hans ansikte är vitt som kalk och under vänstra ögat blänker den föreskrivna tåren. Hans spetsiga lilla mössa sitter snett på huvudet. På sin blänkande trumpet blåser han den stora avskedsmelodin, majestätisk och löjeväckande.

Allt är en dröm. Jag vet att allt är en dröm. Jag har alltid vetat det, ända sedan jag började drömma att jag existerade: den här världen finns inte.

Han har avslutat sin visa, utan brådska och utan fel. Han går ut, och bakom honom störtar de brinnande bjälkarna och masterna in, duken buktar av eld och sjunker ihop. Nattvinden luktar aska och hetta.

Där ute står de andra och ser med hängande armar på eldsvådan. Alla visste att det skulle gå på det viset. Ingen gjorde några anstalter för att rädda något. Ingen ropade på clownen när han stod i de virvlande gnistorna, ingen bekymrade sig om honom, inte heller han själv. I återskenet ser deras ansikten ut som sovandes. Det har börjat regna lite, men för sent och inte på långt när tillräckligt, precis bara så mycket att håret hänger vått i pannan på allihop.

Om man i drömmen vet om att man drömmer, så är uppvaknandet nära. Jag kommer snart att vakna. Kanske är den här eldsvådan ingenting annat än en annan verklighets första solstråle, som tränger in under mina ögonlock.

Långsamt blir det mörkt. Elden sjunker efterhand ihop. I husen runt omkring är inget fönster upplyst. De står svarta och hålögda i skymningen. I fjärran hör man skrik, så några skott och ett maskingevärs hårda skällande. Det är de vanliga ljuden som förkunnar nattens ankomst, natten som är full av mord, full av kval och förhör, natten då ingen litar på någon.

Det är förbjudet att vakna. Redan en önskan om att vakna räknas som ett flyktförsök, som högförräderi. Man måste hålla den hemlig.

"Om ni vill veta vad jag tror", säger direktören i mörkret, "så är det de som har anlagt elden, som hämnd eller varning..."

Han petar i askan. Alla vet vad det är han talar om. För två dagar sedan var det en som blev mördad, mitt bland åskådarna. Det var en som hörde till mordmilisen, en av de uppsyningsmän som finns överallt. När alla människor hade gått satt han fortfarande där i sin svartglänsande läderuniform, men han var död, strypt. Ingen hade märkt när det hände, ingen hade velat lägga märke till det.

"Det var ingen av oss som gjorde det", säger någon.
"Nej", säger direktören, "men det hjälper inte, som ni ser."

Efter en lång stunds tystnad mumlar en kvinnoröst: "Så här kan det ju inte hålla på i evighet."
"Det kommer att hålla på", säger direktören, "tills vi gör slut på det. Det är det det handlar om från och med nu."

Därför gäller det att vakna.

"Om vi inte företar oss något", fortsätter direktören, "kommer det att hålla på i evighet. Vi måste bestämma oss. Vi måste kämpa. Vi måste ansluta oss till dem som kämpar."

Clownen vänder sig om och klafsar genom pussarna till sin husvagn. Han är plötsligt dödstrött. Länge sitter han framför spegeln och betraktar sitt mjölvita ansikte med tåren under det vänstra ögat. Sedan börjar han sminka av sig. Då kommer ett annat ansikte till synes. Det är ännu overkligare, ett ingenansikte, ett vemsomhelstansikte, det är honom helt främmande, har alltid varit honom främmande, detta ansikte. Ett ögonblick försöker han se intelligent eller åtminstone allvarsam ut, men hans drag återgår strax till vilande tillstånd, ett tillstånd av vanemässig förundran. Det är ett gammalt spädbarns ansikte.

Det är förvånansvärt nog att jag är här. Men ännu mer förvånansvärt är det att jag har kunnat bli så gammal. Jag har gjort mig möda, mina damer och herrar, jag har gjort vad jag har kunnat. Jag sa mig: om alla andra, som säkert inte tycker att det är lättare än jag gör, står ut med den här världen...Jag har väntat hela livet och har blivit gammal i väntan på att vakna, och se här var jag befinner mig! Jag avundas alla deras bekymmerslöshet. Jag är bekymrad.

Medan han klär om sig kommer direktören in, i hatt och regnrock och med den ofrånkomliga kalla cigarrstumpen mellan läpparna. Den långa manegepiskan med det korta skaftet har han klämt in under armen, snärten är virad kring skaftet. Han skakar av hatten och lägger den på sminkbordet med piskan bredvid. Sedan sätter han sig grensle över en stol, med ryggstödet mellan knäna. Det betyder att han har något viktigt att säga. Clownen står där och anstränger sig att se uppmärksam ut.

"Du vet vad det handlar om", säger direktören.

Han ser sig omkring som om han fruktade att någon kunde lyssna i det lilla rummet.
Clownen nickar.
Det handlar om att vakna.
"Vi går med", säger direktören med dämpad röst, "nu återstår ingenting annat för oss. Alla de andra är med på det. Hur är det med dig?"

Clownen nickar.
Direktören tar honom i axeln och skakar honom lite. "Hör på, nu handlar det inte om ditt nummer. Det handlar över huvud taget inte om cirkusen längre. Allt det där är förbi sedan i kväll. Det är saker som passar i normala tider."

Saker i en annan dröm.

"Du måste bestämma dig", säger munnen med cigarrfimpen, "för oss eller mot oss, varm eller kall. Den som försöker hålla sig utanför är en förrädare och kommer att bli behandlad som en förrädare av alla."

Det är förbjudet att vakna.

Clownen nickar för tredje gången.

"Bra", hör han direktörens knarrande röst, "då litar vi på dig, min gubbe. Vi väntar dig vid midnatt på kommitténs sammanträde. Men var punktlig, hör du. Där kommer du att få veta allt du behöver. Här är adressen."

Direktören stoppar en lapp i handen på honom.

"Läs den, lägg den på minnet och bränn sedan upp den! Under inga omständigheter får någon annan veta om det, vem det än är. Har du förstått?"

Clownen nickar och nickar.
Direktören ger honom en liten vänlig klatsch på kinden, tar sin hatt och går. Piskan glömmer han. Clownen ser på den, där den ligger på sminkbordet, sträcker sig försiktigt efter den och lägger sig på sängen med den. Han vecklar ut snärten, rullar upp den igen, vecklar ut den på nytt.

När allt kommer omkring så kan jag väl inte vara den ende som har märkt något. Jag är ju inte särskilt klyftig. Man har nog bara kommit överens om att inte prata om det. Eller vill de ha det just så? Tycker de allesammans om den här drömmen?

Clownen reser sig upp, tar på sig sin gamla rock, lindar en lång halsduk kring halsen och sätter på sig hatten. Han läser adressen en gång till och sedan bränner han upp lappen i askkoppen. De små lågorna fladdrar och slocknar.
Där utanför, bakom platsen där husvagnarna står, tar en liten nertrampad äng vid. Där träffar han på en grupp kolleger, som alla tigande tittar åt ett och samma håll. Han närmar sig för att få veta vad som står på.

På lite håll, där den belysta gatan börjar, den som för till innerstaden, driver några svartuniformerade milissoldater ungefär tjugo män och kvinnor framför sig. Deras händer är bakbundna. Trots att ingen av de häktade för motstånd, slår de uniformerade dem oavbrutet med batongerna.

Redan en önskan om att vakna räknas som en förbrytelse.

"Jag står inte ut med att se sådant där", väser en akrobatflicka som står framför clownen, "jag står bara inte ut."

Hennes partner, som står bredvid henne, försöker hålla fast henne, men hon sliter sig loss och rusar fram mot de häktades skara. Hon har fortfarande trikåerna på sig och har bara kastat en kappa över axelarna. Hon kretsar några gånger runt de uniformerade, gör alla möjliga provocerande åtbörder och skriker förolämpningar i ansiktet på dem. Därvid tappar hon sin kappa. Milissoldaterna lägger inte ens märke till henne. I stället faller plötsligt en av de häktade som död till marken. En av de uniformerade stöter till honom i sidan med stöveln. De övriga häktade har stannat och ser på med bleka, halvsovande ansikten.

Akrobatflickan kommer tillbaka till gruppen av cirkusfolk, nu utan sin kappa.

"Gör något då!" stammar hon. "Stå inte där som idioter! Gör något!"

Jag har alltid gjort mig möda, mina damer och herrar, jag har gjort vad jag har kunnat.

Clownen tränger sig framåt. Han smeker akrobatflickan på kinden och mumlar: "Låt mig göra det."

Förvånade blickar riktas mot honom. Akrobatflickan visar: "Hörde ni?"

Hur kan man vara rädd när man snart kommer att vakna? Också jag är bara en dröm. Min existens är löjeväckande och obegriplig.

Under tiden har två andra svartuniformerade med kulsprutor under armen dykt upp mellan husvagnarna och närmar sig gruppen med cirkusfolk. Clownen går dem till mötes. De stannar med vapnen skjutklara. Deras ansikten är unga, barnsliga och en aning pussiga. De ser ut som om de sov med öppna ögon.

Clownen drar direktörens hoprullade piska ur rockfickan och snuddar hälsningsvis vid hattbrättet med den. De båda uniformerade ser osäkert på piskan och sedan växlar de en snabb blick med varandra och ställer sig i givakt.

"Känner ni mig?" frågar clownen i skarp, kommandovan ton.
Återigen växlar de båda en osäker blick och sedan säger den ene: "Uppfattat, nej."
"Ni kommer att lära känna mig", fortsätter clownen, "och jag kan garantera att ni kommer att beklaga att ni har kommit i vägen för mig! Har ni sett vad som har hänt där borta?"
"Uppfattat, nej", säger den här gången den andre soldaten.
"Vad är det egentligen för en dumskalle som har befälet här?" gläfser clownen. "Ingen vet någonting om den andre, ingen vet vad som står på, var och en fnattar omkring som han behagar! Ordet disciplin tycks vara ett främmande ord här. Där borta förs människor bort, människor som endast jag hade rätt att häkta, endast jag! Dessa beskäftiga idioter har därigenom spolierat en av våra viktigaste planer! Fördömt också, här ska inte lekas tjuv och polis, begrips? Rappa på, era sölkorvar, och meddela era kamrater där borta att fångarna ofördröjligen ska släppas fria, ofördröjligen! Är det uppfattat?"
"Javisst", säger den förste svartuniformerade, "men vem ska jag uppge att ordern kommer från?"
"Från mig!" skriker clownen till honom. "Säg de där förbannade narrarna att ordern kommer från mannen med piskan! Jag hoppas att de är bättre informerade än ni båda, annars vare Gud dem nådig. Vad väntar ni på? Rappa på, hoppla!"

De både uniformerade springer iväg, inte särskilt fort. De är synbart konfunderade. Skaran med de häktade och deras vakter har under tiden försvunnit någonstans i mörkret. Clownen vänder sig om mot sina kolleger, men de är också försvunna. Han står ensam på platsen.

Långsamt går han i riktning mot stadens centrum. Han har gott om tid fram till midnatt, men han kommer att bli tvungen att leta upp adressen som direktören gav honom. Och han har ett beklagansvärt lokalsinne. Han går och går, ett steg i taget, på måfå, så som han har gjort i hela sitt liv.

Så som var och en går i hela sitt liv, utan att veta något om nästa ögonblick, utan att veta om nästa steg ska möta fasta marken eller om han ska snubbla i intet. Denna värld är så trådsliten att varje steg kräver ett beslut.

Det är detta särskilda sätt att gå som lockar åskådarna att skratta redan i början av hans nummer. Han behöver bara komma in i manegen, alltid lite raglande, på något sätt tveksam och för varje steg övervinnande sin tvekan, samtidigt med trotsig hållning som om det gjorde honom detsamma. Som ett halsstarrigt barn.

På gatorna som han går på ligger omkullvälta bilar. Några brinner fortfarande lite. Många fönsterrutor är sönderslagna och glaset gnisslar under hans sulor. Han kliver över en död hund, och senare ser han i en oljepöl en fågel som ligger på rygg med utbredda vingar. Förmodligen har den dödats av röken.

Min existens är obegriplig och löjeväckande. Men jag hade aldrig frihet att välja mig någon annan. Man förblir den man är. Friheten finns alltid bara i framtiden. I det förgångna hittar man den lite. Ingen kan leta upp ett annat förflutet åt sig. Allt som sker måste ske så som det skedde. Efteråt är allt tvångsmässigt, i förväg ingenting. Det enda det gäller är att vakna upp ur drömmen. Trots det springer vi efter frigeten, vi kan inte annat, men friheten är som en hägring, är alltid i nästa ögonblick, alltid i framtiden. Och framtiden är mörk, en svart, ogenomtränglig vägg framför våra ögon, tvärs igenom huvudet. Nej, den går rätt igenom våra båda ögon, tvärs igenom huvudet. Vi är blinda. Bländade av framtiden. Vi ser aldrig det som ligger framför oss, aldrig nästa sekund, förrän vi stöter näsan mot den. Vi ser bara vad som redan har hänt. Det vill säga: ingenting.

Clownen går in i ett av husen. Det är svagt upplyst. Dörrarna är splittrade och i våningarna hittar han omkullfallna stolar, sönderslagna möbler, spår efter eld, sönderslitna gardiner. Runt ett bord sitter folk. De tycks ha suttit där mycket länge, ty mellan dem har spindlar vävt sina nät. Ansiktena, uttorkade som mumiers, visar tänderna eller har munnarna på vid gavel som för at släppa ut ohörbara skratt. Bland dem lägger clownen märke till en mager ung man som sover med huvudet på armarna. I dammet på bordsskivan är tal skrivna, många tal. Ynglingen sover som ett barn och clownen går tyst ut för att inte väcka honom.

Han råkar komma in på bakgårdar och kliver över sönderfallande murar och har till sist kommit räddningslöst vilse, så som han kunde förutse. Men det oroar honom inte särskilt.

Och sedan står han med ens på en stor öppen plats som är klart upplyst. Från de många skyltfönstren i ett varuhus strålar ljus.

Clownen går från det ena till det andra. Alla är tomma. Först när han svänger runt ett hörn ser han en hop människor som står orörliga utanför en av glasrutorna och stirrar in, bland dem också flera svartuniformerade. Han är inte helt säker, men det föresvävar honom att också de där två, som han pratade med, finns däribland — och de andra, de som förde bort de häktade, och deras offer står där också. De är inte längre intresserade av varandra, de är helt upptagna av det som de ser i skyltfönstret.

Clownen ställer sig på tå och tittar över deras huvuden. Bakom glasrutan kryllar det av jättestora skadedjur, av armslånga tusenfotingar som reser sig på tusen skinande små ben, av handflatsstora gråsuggor och skalbaggar, svarta och tjocka som stövlar. Högt över vimlet svävar en stor kula, blankpolerad och metallisk. Den svävar, tycks det, fritt i luften, helt utan upphängningsanordning eller trådar och vrider sig åt alla håll, ibland långsamt, ibland virvlande snabbt. På denna kula sitter en råtta, en enorm råtta, nästan lika stor som en hund. Den springer skickligt i den för stunden motsatta riktningen för att hålla sig kvar på kulan. Vem vet hur länge den har befunnit sig i detta fruktansvärda läge redan. Dess krafter tycks vara på upphällningen, pälsen är våt och tovig av ångestsvett, gapet är halvöppet så att man ser de långa gula gnagartänderna och den andas rasande häftigt. Länge till kommer den inte att klara det, snart kommer den att glida av och störta ner i det ohyggliga myllret, som redan girigt trevar upp mot den med tusen antenner och griptänger.

Detta skådespel är det alltså som förenar människorna framför skyltfönstret.

Helvetet är en ond dröm som aldrig tar slut. Men hur råkade jag komma in i den? Vad ska jag ta mig till för att äntligen vakna?

Clownen ser in i de omkringståendes ansikten. Deras ögon är öppna, men glasartade som om de sov. Några står med gapande mun. Ingen lägger märke till den som stirrar på dem från så nära håll. De har också ömsesidigt glömt bort varandra. Och han vet att ingen av dessa levande dockor skulle svara honom ifall han frågade den efter vägen. Dessutom får han inte göra det, han får ju under inga omständigheter nämna adressen, under inga omständigheter.

Jag vänder mig till dig, till den som drömmer mig, vem du än må vara. Jag vet att jag inte kommer någon vart med dig, du är den starkare. För mig alltså varthän du vill, men betänk: mig kan du inte inbilla någonting län reg.

Utan att veta hur befinner sig clownen efter en stund i närheten av den byggnad som direktören har utpekat för honom — det rör sig om ett litet artistpensionat som han känner till sedan tidigare. På gatan ligger döda, stela och i omöjliga vinklar som skyltdockor. Emellan dem är enskilda kroppsdelar utspridda, även huvuden med hattar på och halsdukar kring halsen.

När clownen svänger in på gatan där pensionatet ligger, ser han redan på långt håll att den är full av människor som svallar fram och tillbaka som havsvågor. Framför pensionatets dörr tornar de upp sig och strömmar tillbaka igen. Men alltsammans försiggår ljudlöst och överdrivet långsamt. Också många svartuniformerade finns med bland dem och andra män i långa läderrockar. Alla tycks med all kraft puckla på alla, men på grund av rörelsernas långsamhet verkar alltsammans bara som en spöklik ritual. Med svepande, dansaktiga rörelser slår var och en knytnäven eller det som han håller i densamma i ansiktet på den som står närmast. Man hör ingenting utom ett dovt, allmänt flåsande och slagens klatschar och dunsar.

Clownen vänder sig snabbt om och slår upp rockkragen för att dölja ansiktet, ty en av slagskämparna har uppmärksammat honom och pekar på honom. Andra vänder på sina obarmhärtiga, uppsvullna ansikten och nu kommer et dussin personer med långa, nästan svävande steg mot honom. Ytterligare andra ansluter sig till dem. Clownen viker hastigt in på en mörk tvärgata, sedan på nästa och ytterligare en gång in på en annan. Han vänder sig om i farten och ser inte längre några förföljare. Kanske har han skakat dem av sig.

Det är ingen mening med att fly. Det finns ingen tillflykt. Det som sker här sker överallt. Det sker alltid. Den som flyr går i fällan ordentligt.

När han har korsat ytterligare några mörka gränder, upptäcker han den matt upplysta ingången till en lokal, en ölstuga verkar det som. Ingången består av en överdimensionerad svängdörr, framför och inuti vilken några berusade raglar omkring. Först när clownen kommer närmare börjar han tvivla på att der rör sig om berusade, för alla har ögonen slutna och sträcker fram armarna som om de lekte blindbock. Det är kanske sömngångare, ty när clownen tilltalar en av dem svarar denne inte, utan fortsätter de sig, kanske inte. Clownen bestämmer sig för att gå in och vänta i lokalen, till dess att han kan återvända till pensionatet. Han knuffar sig in genom svängdörren.

Lokalen ligger i källarvåningen och han snubblar ner för några trappsteg, som han inte lagt märke till. Framför honom ligger ett slangliknande långsträckt rum som längst in förlorar sig i halvmörker och rökslingor. Endast några nakna glödlampor med ringa lyskraft hänger från taket och sprider ett dystert ljus. I det bortersta hörnet till vänster reser sig något slags podium, omgivet av ett träräcke. Alla bord i lokalen, med undantag av det på podiet, är fullsatta. Halvtömda ölglas, omkullstjälpta askfat och matrester täcker bordsskivorna. Gästerna sitter hopträngda intill varandra. Många har lutat ansiktet mot armarna, några ligger med kinden i en ölpuss medan armarna dinglar under bordet, och alla sover med öppna munnar. Andningsljud, smackanden och snarkningar uppfyller den illaluktande luften. Emellanåt rör sig någon av de sovande, vältrar huvudet från den ena sidan till den andra och suckar, som om han inte kunde hitta något riktigt bekvämt läge.

Clownen letar sig fram mellan borden, över utsträckta ben, fram mot podiet i bakgrunden för att komma till den enda lediga platsen. Han kommer fram till träräcket och nödgas konstatera att detta inte har någon öppning och att det heller inte finns några trappsteg som leder dit upp. Därför klättrar han försiktigt, för att inte störa någon av de sovande, upp på bordet närmast intill och därifrån över räcket. Med en suck sätter han sig på en av stolarna, lutar hakan i handen och väntar.

De drömmer att de drömmer. De befinner sig i en annan dröm. Man bör inte väcka dem. Jag önskar att jag kunde sova som de.

"Hör du alls på vad jag säger?" frågar en förargad röst halvhögt.
Clownen rycker till. Nu som först blir han medveten om att någon redan en god stund har talat allvarsamt till honom. Det är direktören.

"Javisst", mumlar clownen, "jag lyssnar noga."

Han fiskar i sitt tröga minne efter några ord som han kan ha hört. Det var tal om, kommer han nu på, att kommitténs sammanträde i sista ögonblicket hade förlagts hit, eftersom milisen genom någon förrädare hade fått nys om saken och pensionatet hade blivit avspärrat.

"Det tycks inte göra något större intryck på dig", säger direktören och granskar misstänksamt clownen från sidan. "Har du någon aning om vem förrädaren kan vara?"
Clownen skakar på huvudet.
"Hur kunde du veta att vi var här?" forskar direktören vidare och tuggar på den svarta cigarrfimpen. "Eller var det en ren tillfällighet att du kom hit?"
Clownen nickar.
"Det är bra många tillfälligheter, tycker du inte?" frågar direktören.
Clownen nickar djupsinnigt och sedan vänder han sig om på stolen och säger högt: "Men betjäningen är katastrofal! Hur länge ska man behöva vänta på att få beställa?"

"Tyst!" ropar direktören med kvävd röst och håller handen för munnen på clownen. När han släpper taget igen frågar clownen: "Varför gjorde du så?"
Direktören lutar sig bakåt.

"Hör på här: jag har övertagit ansvaret för dig. Jat borgar för dig. Men det finns några ibland oss som är övertygade om att det måste vara du som är förrädaren. Jag har sagt till dem att jag inte anser att du är i stånd till något så svinaktigt. Vad säger du om det?"
Clownen tar ur rockfickan fram direktörens piska och lägger den framför honom. "Här!" säger han. "Du glömde den."
Direktören rullar cigarrstumpen fram och tillbaka mellan läpparna. "Tack, min gubbe. Jag behöver den inte mer."
Han granskar återigen clownen med kisande ögon.
"Det var ingen som hörde vad du sa till de svartuniformerade. Det finns några bland oss som skulle vilja veta det. Vad sa du?"
"Jag befallde dem att säga till de andra att de skulle släppa fångarna fria."
"Det sa du? Och vad svarade de?"
"De lydde för att de såg piskan."

Direktören tänder cigarrfimpen och röker två, tre drag med slutna ögon. Sedan tar han sig samman, klappar uppskattande clownen på knäet och flinar. "Jag tror dig. Jag känner dig och tror på dig. Vi ska ställa allt till rätta igen. Låt bara mig sköta saken, gubbe lilla."

Han lutar sig framåt och ser clownen ömt i ögonen. "Vad tycker du, ska jag hålla mitt tal nu med detsamma?"

Clownen blickar ut över de sovande och nickar.
Man borde inte väcka dem. De befinner sig i en annan dröm. Kanske är det de som drömmer den här världen.

"Absolut", säger han, "det är rätta ögonblicket."

Direktören reser sig och går fram till räcket. Men så tycks han trots allt få betänkligheter och vänder tillbaka till clownen.

"Jag borde kanske hellre fråga värden först. Han är visserligen en av de våra, men det är kanske bättre att jag frågar om han går med på det. När allt kommer omkring så är det ju hans lokal."
"Ja, det borde du nog göra", säger clownen.

Direktören gör sig beredd att klättra över räcket. Han sitter redan grensle över det när han än en gång hejdar sig och viskar till clownen: "Hör du, du skulle kunna säga ett par inledande ord. Du förstår hur jag menar: värma upp åhörarna lite grann och så vidare. Jag kommer strax tillbaka och övertar talet."

Clownen nickar kraftlöst. "Du vet ju att jag inte kan sådant. Jag blandar så lätt ihop allting."
"Ta dig i kragen bara!" väser direktören ursinnigt. "Begriper du då ingenting? Jag ger dig en chans. Det är kanske din sista."
"Vad ska jag prata om då?"
"om vad du vill."

Direktören hoppar ner på golvet, håller sig med bägge händer i räckets träspjälor och säger mellan dem upp till clownen: "Det viktiga är att du får folk att komma i stämning. Det är det saken gäller."

Det gäller att vakna. Det är det enda som gäller.

Clownen ser efter direktören som banar sig väg mellan borden mot en dörr i det långa rummets sidovägg. Där vänder han sig än en gång om och gör ett uppfordrande tecken med handen. När han öppnar dörren blir en kakafoni av röster ett ögonblick hörbar, också kvinnoröster finns med och de låter upprörda, som om ett gräl var på gång. Möjligen är det ingången till köket.

Jag vill inte tala. Jag vill över huvud taget inte vara tvungen att tala igen. Jag har inget mer att säga.

Clownen klättrar raskt över räcket ner på ett av de långa borden och springer, medan han försiktigt aktar sig för att komma åt någon, mellan huvudena på de sovande och ölglasen mot slutet av bordsskivan. Han tänker ta till harvärjan.

Det hjälper inte att fly. Det finns ingen tillflykt.
Han ska just kliva ner på golvet när köksdörren öppnas igen och direktören sticker ut huvudet.

"Har du börjat?"
"Inte än", säger clownen modfällt, "jag skulle just."
"Skynda dig på!" säger direktören. "Jar förlitar mig på dig." Hans huvud försvinner.

Clownen rätar på sig. Han står på bordet och vänder sig åt alla håll och sedan lägger han armarna i kors på ryggen likt ett skolbarn som ska läsa upp en dikt.

Högt ärade publik, kära drömmare!
Nästa nummer, som kommer nu, är enastående i värden och kräver yttersta koncentration. Därför får vi be om fullständig tystnad och en trumvirvel. Detta är sanningens ögonblick, men jag vet uppriktigt sagt inte vad ett ögonblick är för något och jag vet ingenting om sanningen, och vad jag menar med "jag" vet jag minst av allt.
När jag kom in i den här drömmen, den som ni kallar världen, var den usel och den har förblivit usel eller har blivit ännu uslare. Jag har inget minne. Jag kan inte berätta några detaljer för er. Jag glömmer alltid allt. Jag trodde att det var den uppochnervända drömmen eller den uppochnervända världen som jag hade råkat komma in i. Eller kanske var det jag som inte passade in i denna värld, i denna dröm. Ömsom blev jag pryglad och inspärrad, ömson fick jag beröm och mycket pengar, trots att jag hela tiden var densamme och gjorde detsamma. Därför har jag lagt mig vinn om att få er att skratta och gråta. Det var det som jag kunde.


Clownen känner sig en smula störd, därför att ett flygande glasunderlägg av filtaktig papp har träffat honom. Tydligen har någon av okynne valt honom som måltavla för ett skämt. Han ser sig om efter spefågeln och får uppe på podiet, där han nyss satt med direktören, syn på en stor, skallig, atletiskt byggd man, som enfaldigt skrattar mot honom och fortsätter att kasta glasunderlägg på honom. Tydligen är det en av servitörerna på stället, för han har ett grönt förkläde på sig. Clownen som förutsätter att muskelmannen inte menar något ont, låter honom genom en handrörelse förstå att han inte kan delta i leken just nu, eftersom han har viktigare saker för sig. Samtidigt ler han vinnande för att inte reta upp den inskränkta människan. Då denne ändå flinande fortsätter att besvära honom, kliver clownen över på ett annat, längre bort beläget bord.

Jag väntar och väntar på att äntligen vakna, men jag kan inte. Likt en simmare som har råkat komma under isen försöker jag hitta ett ställe att dyka upp på. Men det finns inget sådant ställe! Hela livet simmar jag med återhållen andedräkt. Jag vet inte hur jag klarar det.

Clownen är tvungen att bocka sig för att undkomma nya, väl måttade ölglasunerlägg. När han ideligen blir träffad av enstaka kastskott, tar han själv upp en av de uppmjukade pappskivorna från bordet och kastar den mot servitören, naturligtvis hela tiden leende och med förhoppningen att den enfaldige karlen äntligen ska bli nöjd eller att det ska få honom att sluta upp med den dumma leken. Servitören hejdar sig också överraskad. Clownen ser sig om åt alla håll i hopp om att direktören äntligen ska ha kommit tillbaka för att ta hand om situationen. Men han syns inte till någonstans ännu.

Eller vet vår drömmare i själva verket inte alls att han bara drömmer oss allihop? Kan jag, i hans dröm, göra det begripligt för honom, så att han äntligen vaknar? Och säg mig en sak, mina damer och herrar: vad blir det av en dröm, när drömmaren vaknar? Ingenting? Är den då ingenting längre? Men jag vill ut härifrån — på allvar! Jag vill inte längre drömma att jag är här. Jag vill inte längre låta mig bli drömd av jag vet inte vem. Eller drömmer vi alla ömsesidigt varandra? En väv av drömmar, ett drömsnår utan gränser och utan grund? Är vi allesammans en enda dröm som ingen drömmer?

I detta ögonblick flyger ett ölglas på håret när förbi clownens huvud och splittras krasande mot väggen bakom honom. Det kan inte ha varit servitören som kastade det, ty det kom från ett helt annat håll. Men clownen har inte sett at någon av de sovande har rört sig. Medan han ännu med handen över ögonen spejar runt omkring flyger från ett annat håll en flaska mot honom som han med nöd och näppe lyckas undvika. Fler flaskor, ölglas, keramikaskfat och andra föremål följer kors och tvärs från alla håll, till dess att en formlig hagelskur av sådana kastskott bryter loss omkring honom. Skyddande lägger han armarna kring huvudet och bockar sig ner, men som hans sikt hindras därigenom kan han inte vika undan ordentligt och blir mycket smärtsamt träffad på ryggen, skuldrorna och armarna några gånger.

Då kastskottens styrka hela tiden tilltar, så att de snart skär genom luften med rikoschetters gälla tjut, anser clownen det rådligt att hoppa ner från bordet. På alla fyra och hela tiden inriktad på att ta betäckning kryper han mellan bene på de orörliga sovande mot köksdörren. Till sist når han den, men den går inte att öppna. Det är inte så som om den var låst, utan som om man på andra sidan hade skjutit tunga möbler för den. han rycker i handtaget och bankar med knytnävarna på dörren, vilket emellertid knappast hörs i oväsendet från kastskotten, och han vräker sig med all sin inte längre särskilt stora kraft mot den. Det är förgäves. Han reser på sig och ser sig om i salen. Nu är inte servitören där längre, kanske har han satt sig i säkerhet för bombardemanget. Clownen är ensam med hären av sovande och deras lag.

Men om det är så att jag bara är er gemensamma dröm, att ni alla från första början bara har drömt mig, att jag aldrig har varit någonting annat än min ärade publiks dröm — då ber jag er, kära drömmare, jag ber er av allt mitt hjärta: släpp mig fri nu! Dröm vidare om något annat, bara inte om mig längre! Jag orkar inte mer. Jag uppmanar er inte att vakna. För min del får ni gärna fortsätta att sova, så länge ni vill och sov gott, men sluta drömma om mig! Ni har haft ert roliga med mig, men var snälla och låt mig gå nu!

I samma ögonblick träffar ett ölkrus av stengods med en granats våldsamhet honom i pannan och spricker. Clownens bleka gamla spädbarnsansikte är plötsligt rött av blod och uttrycker djup överraskning och fullständig insikt. Han ler som om han äntligen hade förstått allt. Hans armar utför de ceremoniella åtbörder med vilka han alltid har tackat åskådarna för applåderna och sedan störtar han stelt som en vaxfigur framåt mot det av skärvor täckta trägolvet.

신고
Posted by Lynn*

티스토리 툴바